En av de senaste årens mest omdebatterade frågor bland hundägare är hur man bäst bör koppla sin hund. Ska man ha den i sele, eller i ett klassiskt halsband?
Halsband kallas ibland för strypkoppel, vilket låter hemskt. Men rent tekniskt är det korrekt. Det här är det äldsta sättet att kontrollera hundar på. Det finns avbildningar av hundar med strypkoppel på reliefer från 600-talet före Kristus, men strypkoppel användes troligen på de första vargarna som tämjdes. Kanske var dessa av typen helstryp, där öglan som löper runt hundens hals kan dras åt till att bli hur liten som helst. Det går alltså verkligen att strypa hunden med ett sådant halsband. Tidigare ansåg man att det var det enda sättet att koppla rymningsbenägna hundar, men numera vet man att så inte är fallet. Helstrypkoppel används till stor del av slentrian. Det går utmärkt att träna valpar utan att använda strypkoppel.
En variant av strypkoppel är stackel, ett halsband som kan dras åt och som har vassa piggar på insidan. Ju mer hunden drar, desto ondare gör det. Som tur är denna typ av halsband förbjudna i Sverige. Det finns även halvstrypkoppel, där öglan bara kan dras åt till en viss gräns. Hur obehagligt det blir för hunden beror på storleken på öglan.
Sele istället
Fler och fler förordar selar istället för traditionella koppel, eftersom en hund i sele inte kan bli strypt. Ursprungligen användes selar till draghundar, och de har också länge varit vanliga till ledarhundar. Många hundägare vill dock att hunden inte ska dra, men det finns selar även för dessa ändamål.
Spårselar och promenadselar har fästpunkten högre upp på hundens rygg jämfört med en dragsele. Detta gör att hunden inte kan dra med samma kraft. Allra bäst, om man vill få hunden att sluta dra, fungerar en antidragsele, där fästpunkten sitter på hundens bringa, vilket minskar dragkraften rejält.